Humörsvängningar
Det är nåt fel på mig... Varför grinar jag så för allting? Och för ingenting...
Någon på TV får ett nytt hus.
Jag börjar grina.
Igår åkte jag hem och fjäskstädade efter jobbet, sådär som jag alltid gör när jag ska få besök (Josefin i em), för jag tror väl att folk ska tycka mer om mig om jag inte har nåt damm hemma... eller nåt.
Efteråt såg jag ett till Lost-avsnitt, och sen skulle det vara inför-kongressen2009-möte och DS-möte på Nordengården, så jag satte mig på vagnen igen. Gick av i Brunnsparken för att byta till trean. Det var jättemycket folk som "firade" internationella kvinnodagen, och även fast jag egentligen själv kan tycka att kvinnodagen...ja, den är lite, äh jag vet inte (är det inte lite töntigt att vi har en liten dag då vi ska "uppmärksammas överallt som om vi var en egen sorts folk?... äh, jag vet inte), så kunde jag inte låta bli att få glädjemagpirr och le lite för mig själv när jag kände vårluften och hörde trummor och såg alla människor som bara gick runt och hade det bra...
Jag började grina.
Klev på vagnen till Nordengården, åkte en liten bit, och glädjen satt kvar i mig. Allt jag åkte förbi var vackert. Ända till Ullevi.... Där låg en and på vägen, påkörd av en bil. Ganska platt och... död.
Jag började grina.
Men det svänger. Helt plötsligt är allt hur kul som helst.
Mötena var båda två ganska överskattade, men vi fick litegrann gjort, och det bjöds på mat OCH fika. Denna nykterhetsrörelse är bara en stor ät-orgie...
Sen skulle jag till Mölnlycke, missade bussen.
Jag började grina.
Tog nästa, och det var kul för då träffade jag tre av årets ANT:are och fick skvallra lite.
Och på kvällen var jag jättedum mot Magnus. Han var snäll.
Jag började grina.