Nånannan

Igår kväll var jag med mamma, moster Inger och kusin Lisa i Hällabrottet. Mormor hade riggat upp dia-projektorn och plockat fram en massa bilder. Vi satt flera timmar och skrattade åt alla hattar och miner och glasögon och frisyrer och poser. Tänk vad knäppa hattar det finns. Undrar hur en ful hatt såg ut på 60-talet? Och vad kommer vi tycka om det vi har på oss nu, om trettio år? Mode är ganska intressant ändå. Fast ja... totalt onödigt. Eftersom det bara är för stunden och allt som bara är för stunden är ju onödigt. Det är bara framtiden som räknas. Eller?
Jag har i alla fall alltid tänkt att det finns en framtid på samma sätt som det finns dåtid. Att man är en del i en lång kedja, och mitt i, absolut inte en av de sista länkarna, som det börjar se ut som nu. Det är lite av min drivkraft, förut omedvetet, men nu har jag tänkt mer och mer på det, att man lever för att uträtta nåt som gynnar kommande generationer. Jag vill inte vara den som är med och pajar allt! 
Den senaste tiden har många runt om mig satt sig emot mitt tänk. Jag blir fuktansvärt frustrerad, men försöker ändå sätta mig in i hur de menar. Om jag fattat Alex rätt så tror hon att det är meningen att jorden ska bli uppvärmd och förstörd och att det hade hänt även utan människans påverkan, "för jorden har alltid gått igenom såna faser" (å, vad jag hatar det argumentet). Hon säger att man måste leva NU, och inte tänka så mycket på SEN. Men för mig känns det så himla fel. Om man vet att det ändå kommer komma en dålig tid (för det gör det ju, det har ju redan börjat, jag kommer aldrig aldrig aldrig tro på jordens-faser-teorin), så finns det ju ingen anledning att ha det bra nu. Särskilt inte om man vet med sig att det beror på en själv och ens livsstil. Då går man ju bara och känner sig skyldig och väntar och är orolig och mår dåligt i alla fall. Och vad finns det då för mening att till exempel sätta barn till världen? Men har man inga barn blir man ju ensam, och vem vill vara det... Det kanske är straffet? Å, vad jobbigt allt är.