Stormigt
Årets Wendelsbergs-revy var lite av en besvikelse... Man får hoppas det går bättre på premiären än på genrepet igår. Visst, de är duktiga att dansa, och några sjunger fantastiskt bra. Men nja. Dessutom förstörs ju allt av lärarna som är med, och har noll kol på vad de gör, säger fel, tappar grejer, drar ut på "skämten" och historierna tills man sitter och gäspar...
Men jag var väl i fel sinnesstämning också. Träffade Magnus. På ett sätt hade jag hoppats se honom där, på ett annat inte... Pratade lite, men det var väldigt jobbigt. Sorgligt. Hur kan den man haft lättast för att prata med under ett par år, bli den svåraste? Den man berättat allt för, som vet allt om en, som lyssnat och stöttat.
Nu ska jag, än en gång, försöka släppa allt som har med honom att göra. Men hur? Det måste gå framåt nu, för så här kan jag ju inte ha det...
Erik skjutsade mig och Åsa hem efteråt, och jag var bara tyst och verkade nog jätteotacksam och sur och trist, men jag vara bara ledsen och det svåraste som finns är att gråta tyst och inåt men hur ska han veta det. Du läser troligtvis inte min blogg, herr Wagner, men OM, tack för skjutsen, nästa gång ska jag vara gladare...
Och Åsa, världens finaste fru. Tack för att du förstår. Hoppas att stormvindarna på bron blåste iväg lite sentimentalitet, bort mot Mölndal eller så. Jag orkar inte känna.
I bookmarked this guestbook. Thank you for good job!