Nånannan

I morse gjorde jag något ovanligt. Följde med mormor till baptistkyrkan i Kumla. Min kusin Malin skulle döpas, inför konfirmationen, och så var det påskgudstjänst med nattvard och grejer. Mats, Petter, Anton och Anna-Lena var fint klädda och sjöng duktigt med i psalmerna... men inte jag. Jo, jag var väl lite finklädd, men jag kunde inte en enda sång. Jag är ledsen att säga det, men kyrkan gör mig så nedstämd. Det finns så många som lever för kyrkan och tron, som mår bra av det, inte minst i mammas släkt., och de verkar så nöjda och harmoniska jämnt... sån skulle man vara, så där kristen och säker på sin sak och ha nåt att luta sig tillbaka på, nån tro. Men nej, jag känner mig så himla otroende och skeptisk när jag sitter i kyrkan eller lyssnar på nån kristen som berättar om bibeln och Jesus. Jag kan inte ta till mig. Och det är väl bra på sitt sätt, men jag gör mig så olik mina släktingar. Lite utanför på nåt vis.
Och det här kan jag ju inte säga till mormor heller, hon skulle nog bli besviken. Men det känns ju konstigt att behöva sitta i kyrkbänken och låtsas-be, för att man inte känner den där kristna gemenskapen prästen pratar så mycket om... Jaja, nog om religionsgrubbel.

Nu har jag äntligen skrivit rent mina anteckningar från botanikkursens sista lektioner. Nu måste jag ta tag i de svåra tentafrågorna, de lätta har jag svarat på. Borde ha sparat dem till sist...