Nånannan

All den där optimismen jag hade i förrgår har spårlöst försvunnit... Plötsligt känner jag att allt är fel nu. Hur kom det sig att jag hamnade här? Är det "min grej" detta? Som jag håller på och säger till alla. "Å, ska bli så kul att börja plugga i Enköping, jag känner att det kommer bli så bra, blabla.." Men egentligen är jag inte särskilt peppad nu. Ofrivilligt jämför jag mig med klasskompisarna. De är superduperentusiastiska till allt. Veckans hemuppgift t.ex: hitta på en låtsasväxt och beskriv uppbyggnaden, miljön den lever i, faktorer som kan hämma eller främja tillväxten mm. Nån sa "Å, vad kul!" och såg verkligen aslycklig ut. Och jag kände mer "Nä, vad jobbigt...", och kände mig så himla dålig som inte kunde vara glad över den här läxan... För det här skulle ju vara "min grej". Skulle det ju... 
Våran lärare är jättebra, och jag förstår att det han lär oss är viktigt, men jag är ändå oinspirerad att ta till mig vad han pratar om. Jag vill så gärna vara intresserad, men nu känns det inte bra. Jag hoppas det beror på att vi läser växtanatomi och fysiologi, som är skitkrångligt för en som inte är naturhuvud. Och på att jag känner att Enköping är lite njaee. Dåliga cykelvägar. Och idag simmade jag i idrottshuset här, blä. Det var litet och skabbigt och dåligt, och så hade de ett skitkonstigt prissystem. Studentrabatten gäller bara gymnasister. Och man var tvungen att duscha håret innan man gick i bassängen... Jag längtar efter Göteborg. Sofi och Åsa. Till och med efter de gamla samborna. Till bra cykelbanor och simhallar.

Och efter Magnus. MagnusMagnusMagnus. Hur får man nån ur hjärnan egentligen? Sofi sa att kanske är det saknandet som gör att jag är negativ mot allt i skolan, och börjar tvivla en massa. Kanske.

Men. Vi har trots allt bara läst i en och en halv vecka, så det är väl tidigt att säga hur det är. Jag kommer inte hoppa av i första taget i alla fall. Det kanske ska kännas så här. Jag är ju sällan nöjd med nåt. Uppskattar för lite. Förrän det är borta.